Hanna Nilsson var intagen på Hospitalet i Västervik 1922–1927, Hospitalet i Lund (Sankt Lars) 1927–1932 samt på Sankta Maria i Helsingborg 1932–1974. Hon led av schizofreni och tillbringade 50 år av sitt liv på mentalsjukhus.Under tiden i Västervik var hon periodvis ganska frisk och hoppades på att bli utskriven. Det blev hon inte.

Under långa perioder var hon aktiv som sömmerska och gjorde bland annat arbeten till läkarfruarna. Hon var utbildad sömmerska från slöjdskolan i Önnestad.

I Lund och Helsingborg fick hon prova på de flesta behandlingsmetoder. Det verkar dock som hon slapp lobotomin.

Boken skildrar mentalvården och dess behandlingsmetoder från 1922 fram till 1974. Den ger också en samtidsskildring om en arbetarfamiljs, sonen Eriks, liv under samma period.