En gång hade hon varit någon. Uusitalos Lena. Det var innan Bengt kom till världen. Med hjälp av mamma, farsgubben och ett orubbligt kulturarv tar han hennes plats. Hon lämnar instängdheten i Tystnaden för ett liv i Stockholm. Där träffar hon Marcus. Han har en grop i hakan och en energi som strålar rakt igenom kläderna som skiljer hennes hud från hans. En bra pappa är han också. Hur kan hon ha sån tur?

”Skulle de någonsin komma närmare varandra, hon och pappa? Eller skulle han dö ifrån henne och inte lämna efter sig annat än ett stort hålrum som hon ensam skulle få kämpa med. Hon försökte svälja, men varbölden i halsen satt där den satt. Om han åtminstone kunde göra henne delaktig i skogen och livet kring gården. Men pappa sträckte inte fram några händer, utan grävde dem bara djupare ner i blåbyxornas fickor. ”