En stark roman om krigsbarn.

Lissu Lindvall, åtta år gammal från Tölö, Helsingfors skickas som ett av ca 70 000 krigsbarn till Sverige. Medan bombplanen flyger tätt över Helsingfors tvingas Lissu ensam iväg, med tåg och färja över Östersjön och ut på landsbygden utanför Kalmar i Småland. Där får hon bo på Rydlunda prästgård, med tant Ruth och prästen farbror Simon och deras dotter Maria-Greta. Till gården kommer också ett annat krigsbarn, Outi, som inte kan tala ett ord svenska och därför blir mobbad.

I det nya landet krävs anpassning och tacksamhet och som de flesta krigsbarns är Lissus liv präglat av rädsla och våld. Vågar ett sviket barn någonsin lita på andra? Hur klarar man sig annat än genom att bita ihop och vara duktig?

Mia Francks berättelse är präglad av hennes mors upplevelser som krigsbarn i Sverige och vissa av breven i boken är autentiska. Bombträdgården visar oss hur kriget kryper in i alla människorelationer, även mellan mödrar och barn. Boken skildrar också hur svårt det är att komma som flykting till ett nytt land, hur tryggt det än är, och hur längtan efter hemmet alltid består. 

Sällsynt skarpt fångar Mia Franck barnets magiska blick, som både är klarsynt och ser det övernaturliga. För ett barn som ständigt tvingas vara på sin vakt är de vuxna groteska: kråkan som pickar i dem gör dem grymma och oberäkneliga.

Rösterna hemifrån tystnar inte. Finland och Sverige binds ihop av brev, av människoöden, av barns längtan: först hem till Finland, sedan hem till Sverige. Kontrasten mellan tryggheten i Sverige och bristen på allt i Finland är enorm. Kontakten är så oerhört skör: några artiga brev mellan främlingar. Här finns länders krig, familjers krig, kriget inom oss själva.