En läkare som läser Tacitus och Suetonius berättelser om Tiberius och hans tid inser snart att det i Tiberius personlighet fanns konstitutionella svagheter, fobier och sjukdomar, som försvårade, ibland omöjliggjorde för honom att bli den samlande och enande ledare som det romerska folket så väl behövde när Augustus dött och framtiden föreföll oviss. Tiberius hade emellertid ofta minst lika svårt att komma till rätta med sig själv som att kunna leda senaten i dess arbete. Missförstånden och misstolkningarna var legio. Mycket talar för att han sedan unga år plågades av social fobi, och var sårbar för upprepade och långvariga stressutlösta attacker som medförde att han insjuknade i depressioner. När han blev gammal led han av en hjärtinsufficiens som var livshotande. Skall man försöka förstå Tiberius är det väsentligt att också ta hänsyn till hans psykiska och kroppsliga hälsa. Sjukdomar förlåter inga brottsliga handlingar men kan vara viktigt bidragande orsaker till hur vi handlar, till vår brist på initiativ eller vår oförmåga. Tveklöst är iakttagelser om sjukdomar hos historiskt intressanta personer betydelsefulla. Trots all osäkerhet och många andra invändningar visade det sig att vad de antika källorna kunde antyda och ibland avslöja om Tiberius personlighet och hälsa gav en mer nyanserad bild av Tiberius Claudius Nero som person och regent, han var den blyge envåldshärskaren.