Rädslan är en stark kraft, inte bara för enskilda individer utan också i en stats, ett samhälles liv. Det innebär att kontinuiteten i rädslan vanligen är mycket stor. Sverker Oredsson har tidigare skrivit om offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första hälft. Nu fortsätter beskrivningen av utvecklingen under resten av seklet.

I Kontinuitet och förändring får vi följa de hotbilder som bestämde det svenska försvarets utformning. Här finns med fruktan för ett kärnvapenkrig och svenska åtgärder för att möta hotet. Men fruktan kunde också gälla ett isolerat sovjetiskt angrepp mot Sverige, så som en del opinionsbildare ville tolka rapporterna om ständiga ubåtskränkningar av svenskt vatten. Åren 1982-86 är unika på det sättet att enigheten om svensk utrikespolitik var svagare än tidigare och senare. 1989 händer plötsligt det oväntade: Berlinmuren genombrytes, och blockpolitiken upplöses.

Rädslan har också varit riktad mot extremgrupper till vänster och höger om den svenska mittfåran. Länge var det kommunisterna som särskilt fruktades, efter hand grupper till vänster om vpk. Under 1980-talet börjar en förändring ske, så att högerextremismen framstår som ett svårare hot.

Den svenska politiken gentemot invandrare och flyktingar har under efterkrigstiden varit långt mer generös än under mellankrigstiden. Men rädslan inom detta område har inte försvunnit. Kan Sverige ta hand om de skaror som kommer hit? Är svenskarna toleranta tillräckligt? Kan de som flyttar hit anpassa sig till svenska förhållanden?

Nytt är att särskilt under 1960-talet infinner sig en rädsla för att jordens resurser inte skall räcka till, att människans naturmiljö obotligt förstöres. 1972 börjar en stor del av denna rädsla kanaliseras mot kärnkraften. Kärnkraften som energikälla sågs tidigare som ett löfte; plöltsligt blev den för många i stället ett hot.