Biografin om den syditalienske gästarbetaren Nico och hans familj, först i Tyskland senare i Wien, ger läsaren en spännande och intressant inblick i en invandrarsläkts livsöde. Författaren skildrar den kulturkrock som uppstår när man med rötter i ett uråldrigt bondesamhälle konfronteras med ett modernt industrisamhälle och får nya vänner med annorlunda värderingar.
   Trots hårt arbete och god vilja stöter Nico på motgångar både inom familjen och på arbetsplatsen som leder till att han tappar fotfästet. Den starka påverkan från hans uppväxttid i byn och rädslan att misslyckas i det nya landet kontrasteras allt mer av en tilltagande skepsis mot invandrare i Österrike.
   Berättelsen ger läsaren små historier i historien. Nicos son Patrik vill röra sig fritt mellan de olika kulturerna, medan hans släkt kräver att han ska vara stolt över sin bakgrund, något som leder till avståndstagande. Farmodern upptäcker glädjen av att få resa och bestämma över sig själv och lämnar den krigsskadade maken grubblande under sitt aprikosträd. Kapitlet om italienskan Alexandra skildrar en kvinna, som förlorade sin heder och hela sin familj på en enda dag.

När den tyska utgåvan av Min vän från Metaponto publicerades 2002 hedrades Lilian O. Montmar i Wien med det österrikiska Luitpold-Sternpriset för "Litteraturens främjande för solidaritet över gränserna".

Recensioner: 

BTJ Karin Holst Nihlén

 

Min vän från Metaponto är berättelsen om Nico, en syditaliensk gästarbetare och hans familj, först i Tyskland, senare i Wien. Författaren skildrar den kulturkrock som uppstår när man har sina rötter i ett uråldrigt bondesamhälle och konfronteras med en modern industristad, får nya vänner med andra värderingar och därmed svårigheter att anpassa sig. Trots hårt arbete och god vilja möts Nico av motgångar både inom familjen och på arbetsplatsen. Till sist tappar han fortfästet, den starka påverkan från barndomens bysamhälle och rädslan att misslyckas kontrasteras allt mer av en tilltagande skepsis mot invandrare. Bokens styrka ligger i blottläggningen av dessa problem­.  Skildringen av miljön och personerna är i stort sett bra. Montmar skriver dels i jagform, dels låter hon personerna tala. Boken är lättläst. Författaren har fått det österrikiska Luitpold-­Sternpriset för sitt bidrag på temat Solidaritet över gränserna.