”Ursäkta”, sa han, ”mitt namn är Hubert. Hubert Norlén.”
”Hubert Norlén? Det är väl aldrig ... nej, men pluggisen ... förlåt ... jag menar, den berömde Hubert, skolans ljus ... du bor vid Östermalmsgatan, va?”
Till sin fasa märkte han att hennes röst hade förändrats. Den bubblade av löje.
”Ja”, sa han, ”det äger sin riktighet.”
”Men inte visste jag att du tyckte om motorer och sånt.”
Situationen krävde en kraftansträngning.
”Jag älskar motorer”, sa Hubert. ”Skolan är en sak, fritiden är en annan.”